R-regeln

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2024-04) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

R-regeln är en 1907 antagen internationell kappseglingsregel, med avsikt att i enlighet den kunna bygga båtar, som var lämpade för kappsegling på alla vatten och under alla förhållanden. R-regeln har haft stor betydelse för utvecklingen av kölbåtar under hela 1900-talet och den användes i OS mellan 1908 och 1952. I America's Cup tävlade 12mR-båtar mellan 1958 och 1987.

Regeln delar in kölbåtar i klasser baserade på båtens mått insatta i en formel. Den ursprungliga formeln från 1907 ändrades 1920 och 1933. Sedan 1933 har den följande utseende:

${\displaystyle R={\frac {L+2d+{\sqrt {S}}-F}{2,37}}}$

L är längden i vattenlinjen, d = g - c är omfångsdifferensen midskepps, S är segelarean och F är fribordshöjden. g och c är avstånden, längs skrovet respektive längs en rät linje, från vattenlinjen till kölens lägsta punkt. Beteckningarna g och c har sitt ursprung i de engelska orden girth respektive chain.

Regeln kom att gynna smala, V-formade båtar med stort djupgående och deplacement, hög relativ kölvikt och inledningsvis, fram till 1933, även överriggade båtar med extremt stor segelarea.

Klasser

• 1mR
• 2.4mR, även kallad Två-Fyra. Förr kallades de minitolvor.
• 6mR
• 8mR, även kallad R 8
• 10mR
• 12mR
• 15mR
• 19mR